Vilken är nästa stora samhällsomdanade rörelse?

Valrörelsen innebär många samtal om samhälle, politik och framtiden. Ibland blir samtalen lite djupare och lite längre. Så skedde igår. 

Påstående som satte igång samtalet – och mina egna tankar – var att socialdemokratin spelat ut sin historiska roll. Ungefär. Det var inte riktigt så det formulerades men innebörden var den.

Jag kan verkligen känna igen påståendet även om jag själv oftast formulera det som en fråga. Arbetarrörelsen har ju drivit den historisk utvecklingen under 1900-talet. Historiskt kan man identifiera en brytpunkt under 70- och 80-talen. De socialdemokratisk partierna runt om i Europa kom att förlora makten och i många fall sin dominerande ställning. 

Vilket politisk kraft har tagit över? Vilka historiska omständigheter kan bära fram en ny rörelse likt arbetarrörelsen? Eller är det som Tingsten sa, att ideologierna är döda?

Det är lätt att hamna i den fällan när man ser hur ”nya” moderaterna har omformat sig och försökt att sudda ut skillnaderna mot socialdemokratin. Det nya arbetarpartiet kallade de sig till och med. Jag har inte hör det på senaste tiden.

När man ser resultatet av moderat politik så är det ju inte teknokratis social ingenjörskonst vi ser, såsom Tingsten tänkte sig, utan verkliga samhällsklyftor som ökar. 

Det var alltså inte skillnaderna i politik som de nya Moderaterna ville sudda ut. Det var bilden av partierna som skulle ändras. Bilden alltså, inget annat.

Vilken social och/eller politisk rörelse kommer att växa tillsammans med samhällsutvecklingen det här seklet? Var hittar vi den nya arbetarrörelsen? Hipstern som har sökande efter det senaste som livsstil skulle säkert säga Miljöpartiet. Eller kanske Feministiskt Initiativ.

Åtminstone Miljöpartiet skulle säkert hålla med om att de representerar detta nya, syntesen av tidigare ideologier och med en väsensskild uppfattning om samhälle, människa, natur. Ett brott mot allt det där gamla, gubbiga, betongiga som industrialismen stod för. 

Visst låter spännande och attraktivt? Det medges. Men.

Men hur är det då? Det är mer än trettio år sedan Miljöpartiet bildades i Sverige. Finns det något som tyder på ett genombrott av samma sort som liberalismen hade under 1800-talet eller socialismen i början på 1900-talet? Ser vi hur människor organiserar sig och hur gamla strukturer upplöses och hur ett nytt paradigm etablerar sig?

Egentligen inte.

Nationalismen verkar dessvärre långt mer seglivad. Effekterna är oftast blodig och förtryckande. Vi ser det i Ryssland. Vi ser det runt om i Europa där rasistiska-nationalistiska partier växer i styrka. Sverigedemokraterna drar till sig väljare och sympatisörer nästan utan att försöka. Behovet av en rasistisk verklighetsbeskrivning verkar urstark i vissa grupper.

Jag kan dock inte tro att nationalismen är framtiden. Jag ser det snarare som konvulsioner, rester från en annan tid, dödsryckningar från ett gammalt samhälle.

Sverige beskrivs i undersökningar som världens modernaste land när det gäller värderingar och människosyn. Hypotesen är att svensken ligger i framkant och före. Där vi är idag kommer andra moderna västerländska länder ligga om några år eller decennier. Man pekar på saker som antalet singelhushåll, synen på HBT-personer, religion, skilsmässor o.s.v.

Det är inte helt taget ur luften att tänka att detta nya, denna nya utveckling skulle kunna börja just i Sverige. Var i så fall? I vilka samhällsskikt? I liknande historiska samhällsomvandlingar har det varit den nya klassen som burit fram förändringarna, med borgerskapet kom liberalismen, med arbetarna kom socialismen. 

Men vilken är den nya klassen? Är det en ung välutbildad person som optimerar googleträffar åt företag eller någon annan som har andel i en bitcoingruva?

Eller är det prekariatet – de med sms-anställningar, praktikplatser, timvikarier, svartarbete? 

Jag vet inte. Jag ser bara att klyftorna finns kvar. Ingen skillnad där. Det är fortfarande så att vita, välutbildade personer med välutbildade föräldrar från Täby klarar sig bäst. De verkar alltid hitta sin väg. De återfinns nästan aldrig inom prekariatet 

Det går däremot utmärkt att hitta arbetarungar, outbildade, rasifierade på kortidsanställningarna, som timvikarie, provanställningarna, callcentren. 

Möjligen förmår Miljöpartiet ge en röst åt de unga och medvetna som vill göra skillnad. De som petar ihop det senaste företagseventet, som ser till att företaget har en HR-avdelning som är HBT-medveten och jobbar normkritiskt. 

Men de andra? Flyktingmannen som jobbar svart på som bilmek. Han som måste jobba för några tjugor för att han är gömd och utan några rättigheter. Miljöpartiet ger inte dem någon röst. Inte Sverigedemokraterna heller. Förstås.

Gör Socialdemokratin det? Nej, dessvärre inte. Jag skulle förstås önska att jag kunde säga något annat. Men nej. Det kan jag inte. Däremot ligger det närmare till hands att tänka sig en engagerad Socialdemokrati ge dem röst än något annan rörelse. Möjligen med undantag för humanistiskt orienterade samfund och församlingar.

Svaret på min inledande fråga om vilken ny rörelse som kommer bära samhällsutvecklingen i framtiden kan jag inte besvara. Fortfarande är socialdemokratin den rörelse som ändå gör allt det som behöver göras. 

Visst görs det med mycket ojämn framgång och med mycket olika intensitet och engagemang men utgångspunkten är relevant. 

Arbetarrörelsen är trots allt en rörelse som tar ansvar för hållbarhet på alla livet och samhällets områden – i familjelivet, i arbetslivet, för resurserna, för oss i Sverige men också oss i Europa, oss i världen. 

En rörelses som förmått att omforma sig efter samhällsutvecklingen men också ha förmågan att både verka i nuet, i det lilla utan att släppa blicken på framtiden. I sina bästa stunder.

För mig finns inget annat att ersätta socialdemokrati med – alla andra glömmer någon väsentligt.