Jag kandiderar inte som kommunalråd

Jag har beslutat mig för att inte kandidera till posten som kommunalråd nästa mandatperiod. Beslutet har vuxit fram i samtal med vänner och kollegor inom det socialdemokratiska partiet och inom kommunledningen.

Att uppbära ett politiskt uppdrag innebär att man är en offentlig och utsatt person med höga krav på sig, en person som mäts efter andra måttstockar än vad vi normalt är vana vid. Och så ska det vara.

Jag bedömer, i nuläget, att mina möjligheter att nå ut med den socialdemokratiska skolpolitiken är alltför begränsade. Jag har alltid varit införstådd med villkoren för uppdraget och tar nu också konsekvenserna av det.

Jag har haft privilegiet att åstadkomma viktiga saker i en spännande och kreativ organisation tillsammans med människor som jag trivs med och respekterar. Det har varit ett privilegium och utvecklande på ett personligt plan. Det har helt enkelt varit väldigt roligt.

Jag är glad över det jag hittills varit med om att åstadkomma inom skolverksamheten i Örebro. Jag har alltid sett till hela skolverksamhetens utveckling och inte till enstaka insatser eller prestigeprojekt.

Jag kan med stolthet kan se att skolutvecklingen tagit ordentlig fart under mandatperioden. Intresset bland lärare och skolledare för att utveckla undervisningen är stort och resulterar i nya spännande insatser runt om i Örebros skolor. Skolverksamheten har starkt bidragit till att Örebro blev årets kvalitetskommun.

Störst stolthet känner jag över att barn och föräldrar i ökande grad trivs och utrycker positiva omdömen för sin förskola eller skola i våra mätningar. Både barn och ungdomar och föräldrar tycker att Örebro kommuns verksamhet är väldigt bra.

Jag kommer att ta ansvar för det löpande arbetet inom programnämnd barn och utbildning fram till årsskiftet då mandatperioden avslutas. Jag kommer emellertid inte att uttala mig i skolfrågor för Socialdemokraterna i Örebro eller för kommunledningen.

Jag kommer inte att lämna ytterligare kommentarer.

Koncernbidragen påverkar skolkvaliteten

Vinstjakten och konkurrensen inom skolsystemet måste tas bort så att skolans villkor kan bli stabila och resurserna styras dit de behövs bäst. Regeringen presenterar nu med sin överenskommelse om ”Välfärd utan vinstjakt” en del av de åtgärder som behövs för att komma dit.

Som alltid är våra gemensamma resurser begränsade och behoven är stora. Vi ser hur det blir allt större skillnader mellan skolor och mellan olika elevgrupper. De elever med de tuffaste förutsättningarna klarar sig allt sämre i det svenska skolsystemet.

De här skillnaderna tilltar i Sverige och i Örebro. Samtidigt har vi i Örebro en rad framgångsrika och populära fristående skolor. En del av dem verkliga föredömen som har mycket att lära den kommunala organisationen när det gäller styrning och utvecklingsarbete.

De fristående skolorna i Sverige och i Örebro finansieras helt av kommunerna genom en elevpeng. Några avgifter är inte tillåtna. Skillnaderna mellan olika fristående skolor är stora men en del av dem är ägda av koncerner som kräver inbetalningar till moderbolaget. Det är inte ovanligt med sådana inbetalningar på 10 procent av elevpengen.

Istället för en miljon till verksamheten används endast 900 000 kr. Självklart får en sådan besparing på verksamheten konsekvenser. Klasserna blir större, kringresurser i form av skolsköterska, speciallärare, studie och yrkesvägledare blir mindre, lokalerna av sämre kvalitet. Det finns olika sätt att spara ihop till koncernbidraget.

Konsekvenser av besparingarna för den enskilda skolan är olika men i slutänden leder alla till att kvaliteten blir sämre än den skulle kunna vara. För elever och föräldrar på sådana skolor märks kanske inte detta så mycket eftersom de flesta av de fristående skolorna, åtminstone i Örebro, lyckas driva en skola med hög kvalitet trots att alla resurserna inte används i verksamheten.

Den här besparingen på tio procent skulle kunna användas i samma skola men den skulle också kunna omfördelas till andra skolor där behoven är stora.

Jag välkomnar den utredning som regeringen avser tillsätt för att se över regelverket gällande vinster i skolan och annan välfärdsverksamhet.

Socialdemokratin och aktivismen

Det blåser kallt i Sverige nu. Kalla högervindar. Ett rasistiskt parti på den yttersta högerkanten som vunnit väljarnas stöd. Ett parti som kommer ur en helt nazistiskt tradition. Det är hemskt att behöva se en sådan sak hända. Var tionde röstande i Sverige har sökt sig till nazisternas arvtagare. I Sverige.

Samtidigt finns en mycket aktiv och medveten aktivism mot rasism, mot sexism, mot homofobi. Medan nittiotalets rasistiska rörelser funnit en politisk plattform i Sverigedemokraterna så har motkrafterna misslyckats i sin politiska mobilisering.

I den gångna valrörelsen har vi inom de etablerade rödgröna partierna egentligen inte lyckats alls. Finns inget i valresultatet som tyder på det. Miljöpartiet som traditionellt tilltalat alternativrörelsen står helt still i det här valet. Vi socialdemokrater går fram något mandat och Vänsterpartiet endast ett.

Fi:s försök att komma in riksdagen var ett lovvärt försök att göra aktivismen till en politisk kraft, också det ett misslyckande. Ute i kommunerna är det ännu tydligare. SD firar segrar där det inte ens ställer upp i valet med tomma stolar som följd. Fi har inga tomma stolar. Man gör till och med sämre kommunval än riksdagsval.

Samtidigt kan vi se en väldig vital och levande aktiviströrelse. Ibland är det oerhört folklig som de senaste årens pridefirande här i Örebro – en verklig folkfest. Viktigare är att se hur välformulerad och tydlig i analysen aktivismen är på väg att bli, hur den bärs upp av precis de människor som drabbas av sexismen, rasismen, hatet.

Det är unga rasifierad personer med egna erfarenheter som för sin egen kamp. Det är kvinnor och män som ser vad könsmaktsordning gör med dem själva och med samhället. Människor som vill förändra och som börjar i det lilla.

För oss Socialdemokrater är det viktigt att göra vår analys korrekt. För det första har väljarna har givit Alliansen sparken och alla allianspartier förlorar mandat i den nya riksdagen. Ja, även Centerpartiet. Över trettio mandat minus för alliansen och mest av alla förlorar förstås Moderaterna.

För det andra är det inte de rödgröna partierna som går vinnande ur valet. Det finns inga vänstervindar.

För det tredje måste vi erkänna den mycket obehagliga sanningen att Sverigedemokraterna är de stora segrarna – ett rasistiskt parti som ideologiskt vilar på ickedemokratiska grund.

För det fjärde och det är viktigt, vi måste också våga se att SD:s väljare är skyldiga till exakt samma typ av sortering och gruppering av människor som SD själva gör i sin politik. Även SD:s väljare ser invandrare som en grupp. En grupp som har ett annat värde än vi svensk-svenska människor med ett ordentligt son-namn att visa upp vid anställningsintervjun.

Socialdemokratins måste göra den här analysen korrekt. Men det räcker inte. Socialdemokratin måste se till att unga välutbildade rasifierade personer får en plats i partiet. En plats som betyder något, som påverkar politik och framtoning. Jag pekar ut den gruppen för att jag tror att det är där någonstans socialdemokratins test blir avgörande. Socialdemokratin ska också klara testet utan att förlora stödet i de mer traditionella grupperna.

Klassperspektivet måste återupprättas inom socialdemokratin men den ska också kunna förstås och förklaras så att den hänger ihop med den strukturella rasismen, könsmaktsordningen m.m.

Arbetarrörelsen måste bli en stark normkritisk rörelse som visar att aktivism kan kombineras med socialdemokratiskt politiskt förändringsarbete i kommunen, landstinget och riksdagen, att det är två vägar framåt i samma kamp.

Tur är viktigt, även i val

Jag blev anklagad för att vara oseriös när jag sa att man måste ha tur i val. Ämnet för diskussionen var de fyra mandat som vi socialdemokrater förlorade i valet till kommunfullmäktige i Örebro kommun. Längst ner på sidan finns en tabell där det framgår hur många röster som varje parti behövde för att få ett mandat i fullmäktige.

Som framgår av den tabellen var en röst på Folkpartiet eller Kristdemokraterna betydligt mindre värd än en röst på Miljöpartiet det här valet. Miljöpartiet hade med andra ord tur i det här valet i Örebro. Partiet fick väldigt god utdelning.

Valet 2010 (med omvalet 2011) var vi socialdemokrater ett av de partier som fick väldigt god utdelning för våra röster. Då hade vi tur.

Nu fick vi 24 mandat men skulle man använda den kvot för mandaten som andra partier haft i fullmäktigevalet skulle resultatet kunna se helt annorlunda ut. Det skulle pendla mellan 22, om man använder KD:s siffror, och 27 mandat, om man använder MP:s.

Jag är helt medveten om att vårt sätt att räkna ut mandatfördelningen inte alls går till på det här sättet. I Sverige följer vi en speciell metod som kallas uddatalsmetod. Ibland är den också jämkad som till riksdagen. Den speciella metoden ger de här effekterna. Det finns en rad fördelar med den metoden som jag inte ska gå in på här.

Effekten är i alla fall att ett visst mått av tur absolut är viktigt om man ska få god utdelning. Det här valet var det Miljöpartiet som hade den turen.

 

 

Fi:s chansning gick inte hem

Det finns många omkring mig som engagerat sig i Feministiskt Initiativ och jag känner att jag måste skriva något om vad som hände igår, på valdagen. Många la sin röst på Fi och nu efteråt visade det sig att det inte räckte. Det blev inget av rösterna.

Endast i storstäderna och några andra lite större kommuner fick Fi platser i kommunfullmäktige. Röstsplittringen har varit stor. I Örebro kommun var det nära 3000 personer som röstade Fi i riksdagsvalet men endast 1300 som gjorde samma val till fullmäktige.

Det kan betyda två saker. Antingen att 1800 personer i Örebro taktikröstade på Fi till riksdagen och egentligen har ett annat parti som förstaval. Man ville hjälpa Fi över spärren men i de andra valen tog man den valsedel som är ens ”riktiga” parti. I så fall skulle de 1300 rösterna till kommunfullmäktige bättre motsvara Fi:s faktiska stöd i Örebro.

Betydelsen av röstsplittringen skulle också kunna vara en annan. Nämligen att Fi gått ”all in” på riksdagen så att väljarna så att säga missat att Fi faktiskt är ett parti i t ex Örebro kommunfullmäktige. Riksdagsplatserna och möjligheten att spela en nationell betydelse har fått överskugga annat. Fi:s egen kampanj understödjer den tesen. Det är också så jag tror att det fungerat. Jag tror inte stödröstandet varit så omfattande. Fi är så oprövat för väljarna så att en socialdemokrat eller vänsterpartist skulle ha svårt att veta vad man egentligen röstat på. Hur nära S eller Vi ligger egentligen Fi? Om Fi hade haft möjlighet att visa vardagligt ett politiskt arbete i kommuner och landsting så hade omvärlden kunnat förutse Fi:s ställningstaganden och jämföra med det ”egna” partiet. Det kan man inte nu.

Därför tror jag inte att stödröstandet varit så omfattande.

Jag tycker att taktiken att ge bilden av sig själv som ett (enbart) nationellt parti var en stor chansning. En chansning som inte gick hem. Om partiet istället hade fått några platser i de 25 största kommunerna och landstingen hade Fi kunnat bygga upp en organisation och partistruktur över den här mandatpeioden och dessutom skolat en hel del personer i det politiska hantverket. Fi hade kunnat rusta sig för nästa val och varit starkare 2018 än 2014.

Frågan är om det kommer hända. Med engagemang och hårt arbete kommer man långt men det hade varit väldigt nyttigt för Fi att få den extra puff som resurser och skolning från kommun- och landstingspolitiken hade gett dem.

Och förringa heller inte svårigheten att göra ett bra jobb i kommunpolitiken. Fi har haft plats i Simirishamns fullmäktige men inte hör man talas om att det skulle hänt så mycket just där i det feministiska arbetet. Tvärtom finns det väldigt många exempel från kommuner och landsting som styrs av helt andra partier.

En röst på Fi är bortkastad och det är också meningen

I mina flöden förs då och då en rätt gäll diskussion om en röst på Fi är bortkastade eller inte. Den svenska regeringsformen där bland annat val till riksdagen lagfästs är rätt krass. En röst på Fi är i lagens mening en bortkastad röst. Det är också själva poängen. 

Den svenska grundlagen är beredd att låta hundratusentals röster i riksdagsvalet vara helt bortkastade så länge som de läggs på partier som inte klarar riksdagsspärren – tufft men sant.

På en del kyrkogårdar står över ingången ”Tänk på döden”. En bister uppmaning. En lika bister uppmaning borde det kanske stå över ingången till vallokalen ”Tänk på regeringsfrågan”. 

Den svenska grundlagen är alltså beredd att låta hundratusentals röster bli meningslösa bara för att försäkra Sverige om en stabil regering och rent konstitutionellt är det också valets enda uppgift – att välja en riksdag som i sin tur kan utse en regering. En regering som har så pass stabilt stöd i riksdag att den kan styra landet.

Om man bortser från de alldeles privata känslorna och övervägandena som varje väljare måste göra när hen gör sitt riksdagsval så är en röst på Fi meningslös. Men det är också meningen.

Sakligt sett har man alltså att välja mellan att göra ett val på ett parti som kommer in i Riksdagen och därmed påverka vilken regering Sverige får eller göra ett val på ett parti som inte gör det och där med avstå från att påverka regeringsbildningen.

Jag förstår att det finns en mycket allvarlig invändning. Det att man faktiskt inte kan veta vilket av de här två valen man gjort förrän efter valet. Det är ett alldeles särskilt problem som jag inte tänker diskutera här men jag personligen är helt övertygad om att Fi inte kommer in i riksdagen. Den upp fattningen grundar jag på de opinionsmätningar som gjorts under valrörelsen.

Men det är, som sagt, en helt annan historia.

Nej, man måste inte vara lärare för att vara skolpolitiker

Igår omyndigförklarade Jan Björklund (FP) tusentals kommunala skolpolitiker. Vi är amatörer säger Björklund. Han menar det på ett dåligt sätt. Skolan kan inte skötas av kommunala skolpolitiker säger han. Därför ska skolans förstatligas.

Björklund har varit kommunal skolpolitiker och är officer. Han har ingen som helst formell kompetens att styra skolan och ändå är det han söker mandat för. I det sammanhanget reagerade jag.

Självklart behöver man inte vara lärare för att sitta i en skolnämnd. Eller sjuksköterska för att vara landstingspolitiker eller chaufför för att bli invald i länstrafikens styrelse. Som politiskt vald så representerar man inte en yrkesgrupp utan ett parti. Man representerar inte en profession utan allmänheten.

Det är demokratins kärna – tilltron till att allmänheten via sina representanter kan och förmår göra de avvägningar och prioriteringar som behövs för att utveckla och styra gemensamma angelägenheter som skolan, vården, försvaret, biblioteken osv.

Jan Björklund (FP) visar med sitt uttalande att han inte har den tilltron till allmänheten. Istället vill han ha en teknokratisk styrning, ett expertvälde. Eller möjligen en meritokrati där den med längst CV ska styra oss andra.

Faktiskt kan det innebära en del problem om en politisk företrädare har väldigt nära band med de verksamheter hen är satt att styra i en nämnd. Vem företräder personen? Sina arbetskamrater och kollegor eller allmänheten?

En viktig uppgift för en politiker är att värdera olika samhälliga uppgifter mot varandra. Är man för nära knuten till vissa grupper eller delar av verksamheten kan den uppgiften bli svår.

Å andra sidan kan det naturligtvis vara en tillgång att var väl insatta i de verksamheter som bedrivs i t ex kommunen. Oavsett vilket är det av centrala betydelse att ansvariga ledare för verksamheten och den aktuella forskningen spelar stor roll när beslut ska fattas.

För att återkomma till Jan Björklund (FP) är det egentligen hans största problem som politiker är att faktiskt är en amatör. Han är en amatörpolitiker. Skälet till det omdömet är att han är säker på att han vet bäst. Varken vad forskning eller vad ansvariga ledare säger betyder något för honom. Han har bestämda uppfattningar om detaljer i undervisningen och undviker att ta in intryck från forskningen. Ett typexempel var när tidiga betyg skulle utredas. Istället för att ta hjälp av experter på just bedömning, tar han in en hjärnforskare, vars främsta kvalitet var att han håller med Björklund och kan stödja Folkpartiets politiska dagordning.

Vilken är nästa stora samhällsomdanade rörelse?

Valrörelsen innebär många samtal om samhälle, politik och framtiden. Ibland blir samtalen lite djupare och lite längre. Så skedde igår. 

Påstående som satte igång samtalet – och mina egna tankar – var att socialdemokratin spelat ut sin historiska roll. Ungefär. Det var inte riktigt så det formulerades men innebörden var den.

Jag kan verkligen känna igen påståendet även om jag själv oftast formulera det som en fråga. Arbetarrörelsen har ju drivit den historisk utvecklingen under 1900-talet. Historiskt kan man identifiera en brytpunkt under 70- och 80-talen. De socialdemokratisk partierna runt om i Europa kom att förlora makten och i många fall sin dominerande ställning. 

Vilket politisk kraft har tagit över? Vilka historiska omständigheter kan bära fram en ny rörelse likt arbetarrörelsen? Eller är det som Tingsten sa, att ideologierna är döda?

Det är lätt att hamna i den fällan när man ser hur ”nya” moderaterna har omformat sig och försökt att sudda ut skillnaderna mot socialdemokratin. Det nya arbetarpartiet kallade de sig till och med. Jag har inte hör det på senaste tiden.

När man ser resultatet av moderat politik så är det ju inte teknokratis social ingenjörskonst vi ser, såsom Tingsten tänkte sig, utan verkliga samhällsklyftor som ökar. 

Det var alltså inte skillnaderna i politik som de nya Moderaterna ville sudda ut. Det var bilden av partierna som skulle ändras. Bilden alltså, inget annat.

Vilken social och/eller politisk rörelse kommer att växa tillsammans med samhällsutvecklingen det här seklet? Var hittar vi den nya arbetarrörelsen? Hipstern som har sökande efter det senaste som livsstil skulle säkert säga Miljöpartiet. Eller kanske Feministiskt Initiativ.

Åtminstone Miljöpartiet skulle säkert hålla med om att de representerar detta nya, syntesen av tidigare ideologier och med en väsensskild uppfattning om samhälle, människa, natur. Ett brott mot allt det där gamla, gubbiga, betongiga som industrialismen stod för. 

Visst låter spännande och attraktivt? Det medges. Men.

Men hur är det då? Det är mer än trettio år sedan Miljöpartiet bildades i Sverige. Finns det något som tyder på ett genombrott av samma sort som liberalismen hade under 1800-talet eller socialismen i början på 1900-talet? Ser vi hur människor organiserar sig och hur gamla strukturer upplöses och hur ett nytt paradigm etablerar sig?

Egentligen inte.

Nationalismen verkar dessvärre långt mer seglivad. Effekterna är oftast blodig och förtryckande. Vi ser det i Ryssland. Vi ser det runt om i Europa där rasistiska-nationalistiska partier växer i styrka. Sverigedemokraterna drar till sig väljare och sympatisörer nästan utan att försöka. Behovet av en rasistisk verklighetsbeskrivning verkar urstark i vissa grupper.

Jag kan dock inte tro att nationalismen är framtiden. Jag ser det snarare som konvulsioner, rester från en annan tid, dödsryckningar från ett gammalt samhälle.

Sverige beskrivs i undersökningar som världens modernaste land när det gäller värderingar och människosyn. Hypotesen är att svensken ligger i framkant och före. Där vi är idag kommer andra moderna västerländska länder ligga om några år eller decennier. Man pekar på saker som antalet singelhushåll, synen på HBT-personer, religion, skilsmässor o.s.v.

Det är inte helt taget ur luften att tänka att detta nya, denna nya utveckling skulle kunna börja just i Sverige. Var i så fall? I vilka samhällsskikt? I liknande historiska samhällsomvandlingar har det varit den nya klassen som burit fram förändringarna, med borgerskapet kom liberalismen, med arbetarna kom socialismen. 

Men vilken är den nya klassen? Är det en ung välutbildad person som optimerar googleträffar åt företag eller någon annan som har andel i en bitcoingruva?

Eller är det prekariatet – de med sms-anställningar, praktikplatser, timvikarier, svartarbete? 

Jag vet inte. Jag ser bara att klyftorna finns kvar. Ingen skillnad där. Det är fortfarande så att vita, välutbildade personer med välutbildade föräldrar från Täby klarar sig bäst. De verkar alltid hitta sin väg. De återfinns nästan aldrig inom prekariatet 

Det går däremot utmärkt att hitta arbetarungar, outbildade, rasifierade på kortidsanställningarna, som timvikarie, provanställningarna, callcentren. 

Möjligen förmår Miljöpartiet ge en röst åt de unga och medvetna som vill göra skillnad. De som petar ihop det senaste företagseventet, som ser till att företaget har en HR-avdelning som är HBT-medveten och jobbar normkritiskt. 

Men de andra? Flyktingmannen som jobbar svart på som bilmek. Han som måste jobba för några tjugor för att han är gömd och utan några rättigheter. Miljöpartiet ger inte dem någon röst. Inte Sverigedemokraterna heller. Förstås.

Gör Socialdemokratin det? Nej, dessvärre inte. Jag skulle förstås önska att jag kunde säga något annat. Men nej. Det kan jag inte. Däremot ligger det närmare till hands att tänka sig en engagerad Socialdemokrati ge dem röst än något annan rörelse. Möjligen med undantag för humanistiskt orienterade samfund och församlingar.

Svaret på min inledande fråga om vilken ny rörelse som kommer bära samhällsutvecklingen i framtiden kan jag inte besvara. Fortfarande är socialdemokratin den rörelse som ändå gör allt det som behöver göras. 

Visst görs det med mycket ojämn framgång och med mycket olika intensitet och engagemang men utgångspunkten är relevant. 

Arbetarrörelsen är trots allt en rörelse som tar ansvar för hållbarhet på alla livet och samhällets områden – i familjelivet, i arbetslivet, för resurserna, för oss i Sverige men också oss i Europa, oss i världen. 

En rörelses som förmått att omforma sig efter samhällsutvecklingen men också ha förmågan att både verka i nuet, i det lilla utan att släppa blicken på framtiden. I sina bästa stunder.

För mig finns inget annat att ersätta socialdemokrati med – alla andra glömmer någon väsentligt.

Världens bästa skitskola – sex månader senare

Igår sände UR ”Världens bästa skitskola” på SVT2. Det var tredje delen i serien och som alltid lyckas man sätta saker på sin spets. Det är påkostat och genomtänkt. Alla inslag och reportage har sin uppgift och sin plats i helheten.

Det kan vara värt att veta att inslaget spelades in för mer än ett halvår sedan. Det var en tuff intervju på över en timme. Jag konfronterades med uppgifter som jag uppfattade som helt nya och osannolika vilket påverkade hur jag svarade.

I det här inlägget vill jag säga något om innehållet. Mycket har hänt sedan UR gjorde sitt reportage för ett halvår sedan. Det vill jag beskriva här. När jag fick veta sändningsdag för inslaget från Örebro kontaktade jag reportern för att beskriva nuläget. Ni som såg programmet vet att inga dagsaktuella uppgifter presenterades.

• Flest skolpolitiker i landet
  Örebro kommun har många skolpolitiker som finns i många olika nämnder. Jag säger i programmet att jag tycker det är något vi borde ändra på. Nu finns ett sådant förslag. Från första januari 2015 föreslås tre specialistnämnder – för förskola, grundskola respektive gymnasium.
  Tyvärr är UR:s beskrivning av andra kommuner felaktig. Göteborg sägs ha nio skolpolitiker. I själva verket finns tio stadsdelsnämnder med ansvar för skolverksamheten. Sammanlagt handlar det om över 200 politiker.
• De lägsta lärarlönerna i landet
  UR hänvisar till löneläget 2010. Då ledde Staffan Werme (FP) Örebro och då hade Örebro kommunen lägst löneläge i hela landet enligt UR.
  Löneläget 2014 är emellertid ett annat, vilket är ett resultat av en medveten lönepolitik. En lärare på Karolinska skolan tjänar i genomsnitt 31 361 kr/månaden. Det finns lärare på Karolinska som tjänar över 40 000 kr/mån. I några jämförbara kommuner som Västerås, Jönköping och Borås har gymnasielärarna lägre löner, medan man i Linköping och Helsingborg har något högre.
• Arbetsbelastningen är för hög
  I programmet säger man att undervisningstiden är alldeles för stor och ligger över 600 lektionstimmar per år. I det arbetsmiljödiskussioner som förts sedan i vintras har en rad åtgärder beslutats. Bland annat när det gäller den årliga undervisningstiden. Under det läsår som börjar nu kommer lärarna på Karolinska skolan att ha ca 520 undervisningstimmar per år.
• Sjukskrivningar
  Sjukskrivningstalen varierar kraftigt inom en så stor organisation som Örebro kommun. Det finns många olika yrkesgrupper och sjukskrivningstalen varierar mellan dem. När det gäller gymnasielärare är de en av de grupper som har allra lägsta sjukskrivningstalen. När man tittar på just Karolinska skolan är det den av gymnasieskolorna i Örebro som har lägst antal sjukdagar.
• Stress
  Många olika åtgärder ha satts in för att minska stressen för lärarna på Karolinska. En särskild och efterfrågad del av det arbetet har varit tydlighet i uppdraget och hur lärare ska prioritera mellan olika uppgifter. Det arbetet har kommit långt. Andra åtgärder som central bedömning av nationella prov, uppföljningar och planeringsdialoger finnsmed i arbetet.

När arbetsmiljöproblemen på Karolinska skolan var uppenbara i vintras reagerade vi direkt. Åtgärderna som jag redogör för ovan tillsammans med ett mycket aktivt ledarskap från rektorer och gymnasiechef har under det halvåret lett till klara förbättringar.

Folkpartiet har en skolpolitik för Skansen

Under sommaren har Folkpartiet i Örebro betalt för politisk reklam i de lokala kommersiella radiokanalerna. Ett av budskapen som lanseras i annonserna är att det saknas ”läseböcker” i Örebros skolor.

Jag menar att det är ett billigt knep för Folkpartiet att vinna väljarna i Örebro. Återigen visar Folkpartiet sitt ointresse för att föra skolan framåt i Örebro. ”Läsebok” var aktuellt när folkskolan infördes i mitten av 1800-talet. Är det tillbaka dit Folkpartiet vill med sin skolpolitik? Det låter som ett skämt men tyvärr har Folkpartiet visat i sin övriga politik att man hellre tittar bakåt än framåt.

Skolan har självklart behov av moderna läromedel. Det gäller naturligtvis berättelser, sagor och noveller men också moderna applikationer för läsplattor och datorer. Utbudet är enormt och den pedagogiska kompetensen som behövs för inköp är stor. Örebros skolor ligger väl framme och självklart finns böcker för läsning i klassrum och skolbibliotek.

Artur Hazelius var en viktig person när den första läseboken togs fram under 1860-talet. Talande nog var han också mannen bakom Skansen på Djurgården. Skansen är en trevlig plats men det är trots allt ett museum som ska minna om äldre tider. Tyvärr är det också vad Folkpartiet vill med svensk skola, Folkpartiets skola är en museiskola som ska minna om äldre tider, inte en skola för ett modernt Sverige som vill framåt.